Sista rycket

Så var det action igen här borta. Senaste veckorna har flytten tagit mycket tid. Inte för att vi gjort jättemycket själva, men att planera all logistik kring flytten och koordinera allting tar rätt mycket energi och tankeverksamhet, så huvudet har känts som det ska sprängas ibland. Andreas tog ledigt de två dagarna som flyttkillarna kom och packade ner våra saker i lådor och stuvade in allt i containern, som ska ta de till Sverige. Vi fick noga planera vad som skulle ed i flytten och vad som skulle, slängas och vad som skulle med i resväskor. Sedan hade Tyra en fisk, som grannflickan skulle få när Tyra skulle flytta. Detta var bestämt sedan länge och fisken stod kvar så fint i Tyras rum när allt annat var packat. Sista dagen i huset, tog jag ner fisken och gav den nytt vatten och ställde fram allt som skulle med till nya hemmet. När jag sedan kommer tillbaka en halvtimme senare har fisken hoppat ur skålen och ligger död på bänken. Vi skrattade lite rått och konstaterade att fisken nog inte ville flytta till grannen. Hur som helst så var allt inpackat i containern vid detta laget och flyttkillarna hade just åkt. Klockan var kvart i tre och vi skulle hämta barnen i skolan för att åka vidare till hotellet. Jag kastade ner skålen och fiskmaten i soporna och Andreas tog säcken för att gå ut och slänga i soptunnan. Säcken var tung så jag följde med för att öppna locket. Säcken var inte bara tung utan också fylld till bredden så det var svårt att få ner den i tunnan, så Andreas fick ta i med hela sin tyngd för att försöka trycka ner den. Då gick skålen sönder och skar upp handleden på honom. Han kände direkt att det var illa och det blödde en hel del så jag knöt om min tröja om såret, sedan kastade vi oss till sjukhuset samtidigt som vi ringde grannen som hämtade hem barnen till sig. På sjukhuset konstaterades att han precis klarat att inte skada aorta, men att senorna till handen är av och en har gått av precis där den var fäst vid muskeln i armen. Han blev inlagd och efter operation och några nätter på sjukhus, är han nu igång med rehabilitering. Detta innebär att han inte får köra bil, blir trött och behöver vila med jämna mellanrum och att han så klart bara har en hand till allt han ska göra, så han behöver en del hjälp. Så nu får man visa sig på styva linan minsann. Häromdagen bar jag ut en hel byrå själv nerför trapporna i huset och ut på gatan, så sopgubbarna kunde ta den. Allting går om man bara vill!

Containern fylls med alla våra saker

I vintras anmälde jag mig till ett lopp inne i city som jag skulle springa tillsammans med Maine och hennes väninna. Loppet var givetvis dagen efter Andreas kom hem från sjukhuset, men efter den helt kaotiska veckan som hade varit kände jag att jag bara måste få göra något och detta hade jag verkligen sett fram emot, så jag gjorde det! Jag tog mig runt 10 km i Central Park med en luftfuktighet på 78%.  Är jätteglad att jag gjorde det, ett härligt minne, även om det var sjukt jobbigt.

 En plågad löpare på väg i mål

Annars gör vi det mesta för sista gången. Häromdagen sprang jag min joggingrunda i River Vale för sista gången, förra helgen spelade Alvin sin sista match med Arsenal,  Tyra har just gjort sin sista gymnastikträning och nästa vecka är sista dagen i skolan. Det är också mycket trevligheter så här det sista. Häromdagen var vi på barbeque med Andreas jobb, i morse var vi bjudna på frukost hos våra grannar och i eftermiddags var vi på poolparty hos Alvins fotbollskompis. Det är verkligen sorgligt att lämna allt och alla, men sedan flyttlasset gick och vi lever lite på trekvarten så ser vi ändå fram emot att komma tillbaka till Sverige och de jag verkligen tycker om här är jag ganska säker på att jag kommer hålla kontakten med.

61 Nilsson har spelat sin sista match med Arsenal

Jag kan verkligen titta tillbaka på två år av fantastiska erfarenheter, upplevelser och bekantskaper och det jag verkligen skulle vilja förmedla som en slutknorr på den här bloggen är; om du någonsin får chansen att göra en sådan här grej eller liknande - gör det!

Tack för att ni följt med oss på vår resa, nu ser vi fram emot att ses i verkliga livet!

Mentalt på väg

För några veckor sedan ringde barnens klasskompis mamma mig och frågade om hon kunde komma förbi. Hon nästan stormade in i hallen och när jag undrade om det hänt något, så fick jag till svar:
"We´re moving to Sweden!" Herregud, vad världen är liten ibland. Här bor vi i princip på samma gata, har barn i samma klass, jag från Sverige och hon från Baltimore. Först kommer jag till hennes hemland och nu ska hon till mitt... Faktum är att det är så skönt att tänka på när jag blir sentimental över att flytta härifrån, eftersom hon är den jag tycker absolut bäst om här. Hon skulle ju ändå inte finnas här om jag var kvar! Och nu kan jag träffa henne i Sverige! Perfekt!

Vi har haft en massa besök här sedan vi kom hem från semestern. Först var det Linda och Magnus, Daniel och Hedvig och sedan följdes det av Per och Jeanette, mamma och pappa och nu sist kom Sabina, Ulf och Oscar. Jättekul att ha besökare in i det sista! Dessutom fick vi lite inblick i vad som väntar hemma i och med att Oscar går i klassen Alvin och Tyra med största sannolikhet ska gå i. Det var en chock för mig att höra hur i princip alla i klassen har en Iphone och att många dessutom är ute på Instragram.... Tur att jag får lite tid att fundera på hur vi ska hantera allt detta! Här har inga av barnens kompisar telefoner över huvud taget och Instagram kan de inte stava till och det funkar hur bra som helst. Ibland facetimar de lite på sina Ipadar, mer är det inte och det känns rimligt!

Vi var och tittade på den årliga Memorial Day paraden i grannbyn Norwood med familjen Schatter. Här har vi parkerat oss utmed vägen för att se bra!

Planeringen för hemflytten är i full gång, det bara snurrar i skallen av saker som jag vill hinna göra innan flyttlasset går, men än så länge går allt enligt planerna. Det enda lilla orosmolnet är väl att våra saker ska ta lite lång tid på sig att komma hem till Sverige... Vi vill ju gärna ha de när vi börjar jobba i början på augusti.
Andreas har fått ett nytt jobb i Sverige,  Doris har fått en väska som hon ska resa hem i och nu väntar vi bara på respons från rektorn på Åkeredsskolan om hur det blir för Alvin och Tyra till hösten och att det ska lösa sig på mitt jobb. Sedan är allt klappat och klart för att komma hem tror jag.

Gänget är redo att komma hem. Utflykten med Schatters till Hoboken, med utsikt över Manhattan skyline var nog den sista innan hemresan.

Vi fick två påsar med Pågens kanelgifflar av Sabina och Ulf, livsfarligt att ha i skafferiet! Idag är det dessutom lagom varmt så man kan sitta ute, och med en kanelgiffel, en kopp kaffe och Mando Diaos nya i hörlurarna (Sweet Wet Dreams och Black Saturday kan rekommenderas), så kan man ha det sämre! Tror jag blundar lite....

Västkustresa

Det kommer ta ett litet tag att smälta den fantastiska resan vi just varit med om. Det finns hur mycket som helst att berätta, men det blir nog lite väl långrandigt, så jag postar lite bilder bara helt enkelt. Vår roadtrip gick från Phoenix, Arizona, via Grand Canyon, Las Vegas, San Diego, Los Angeles till San Francisco.

 Grand Canyon var mäktigt. Önskar vi hade haft mer tid så vi kunde gått på lite turer neråt dalen också.

 Kontrasten var stor när vi sedan anlände till hotellet i Las Vegas, med denna vy från balkongen. Kan inte direkt påstå att någon av oss gillade det här stället något vidare. Alvin sa en kväll "mamma, detta är ju inappropriate för barn!"

 Vi bodde några nätter på ett hotell vid stranden i San Diego, som vi gillade. Vi passade på att besöka Seaworld, där Tyra fick klappa en delfin.

 Väl framme i LA, upplevde vi Beverly Hills, Hollywood och Walk of Fame bla.

 Eftersom det var vårlovstider och helg så hade vi haft svårt att få tag i hotell, så det fick bli vad vi hittade och efter att ha fått den här lilla lappen tillsammans med rumsnyckeln och sedan upplevt en rätt stökig natt, beslutade vi oss för att flytta i förtid....

 Det enda vi fick tag i låg en bit utanför för LA och verkade vara ett hotell för lastbilschaufförer mest. Men granne med hotellet låg en bowlinghall så där bowlade vi en kväll med de lokala ortsborna. Trevligt!

 

 Innan vi lämnade LA spenderade vi en dag på Santa Monica beach.

 På vår väg norrut tog vi den helt otroligt vackra Highway 1. Jag har aldrig upplevt något liknande, går inte att beskriva riktigt, men dessa sjöelefanterna lever utmed kusten och strax innan vi såg dessa stannade vi för att fota en massa zebror som drog omkring. Och ändå var det själva landskapet och vyerna som var mest spektakulärt!

 

 Slutdestinationen San Francisco var helt klart den trevligaste staden. Vi hyrde tandemcyklar och cyklade över Golden Gate bron. Det var barnens födelsedagsönskan. Ett grymt roligt sätt att turista!

 Den kanske mest självklara aktiviteten på resan var nog Alcatraz. Det hade vi alla sett fram emot och det gjorde oss inte besvikna. 

Hemma igen efter att ha hämtat Doris hos sin dogsitter, hade vi fått mersmak av att cykla så barnen tillverkade en hemmagjord bur, så Doris kan nu följa med på cykelturer.

Något direkt påskfirande har det inte blivit för vår del, ett litet påskägg till barnen, det är allt. Passar ändå på att så här i efterskott önska er alla en Glad Påsk! Nu återgår vi till vardag igen och en hel massa besökare, som är på ingång. Jippi!

Vår

Idag är det officiellt den första dagen på våren. Jag hoppas vädret lever upp till det, för här har vi just blivit av med den värsta snön. Vinden är kall och man kan inte tro att vi lever på samma breddgrader som Madridborna. Jag och barnen trotsar det kalla vädret varje fredag och promenerar hem från skolan. Eftersom barnen inte får ha rast utomhus när det är under 0 grader Celsius så har de inte varit ute alls senaste månaderna i skolan. Då är de rätt slitna när de kommer ut på eftermiddagen klockan tre. Jag önskar vi kunde gå varje dag, men det är trots allt en promenad på 35-40 minuter och ska vi hinna göra läxa och hinna till aktiviteter i tid, så får vi inte ihop det. Men fredagar är läxfria, så då kan vi ta oss tiden att gå. Faktum är att vi nu har kunnat gå två hela gånger utan att någon stoppat oss och frågat om vi behöver hjälp med något.... För är det något som är suspekt så är det tydligen att gå ute och det mitt i vintern! En granne hade haft mycket funderingar kring det här när hon sett oss och frågade senare om inte Volvo lagar vår bli gratis om den går sönder. "Ja, kanske det, men vår bil är inte sönder" svarade jag. "Men varför gick ni hem från skolan häromdagen då?" frågor hon nästan bestört.

Vintern har varit lång och efter många om och men var vi tvungna att skaffa oss en ny familjemedlem, Toro...

 

Barnen hade för ett litet tag sedan dille på att titta på TV showen Cake boss. Det är en hetlevrad bagare, som driver ett familjeföretag med sina systrar i Hoboken här på New Jersey och gör de mest spektakulära tårtorna man kan tänka sig. han har verkigen lyckats och nu efter fem säsonger är det ett halvårs vätetid för en specialbeställd tårta och kön ringlar sig lång utanför bageriet i Hoboken. Detta hade vi ingen aning om utan tyckte det verkade kul att åka dit och se stället live, så det gjorde vi. Vi var där tidigt så vi fick "bara" vänta 22 nummer på vår tur. När vi gick ut med canoles (deras specialitet), hasselnötskakor och en helt ljuvlig vit chokladmousse bakelse var det lång kö bakom kravallstaket utanför. Tur att vi kom i tid, Andreas hade vägrat stå i den kön!

Carlos bakeshop

Med våren startar också utomhussäsongen i fotboll för Alvin och han är laddad till tänderna. Hans sista termin i Arsenal, oj, vad vi kommer sakna det laget! Med våren kommer också en massa olika besök, som vi ser fram emot, en långresa väntar i början på april och så klart all förberedelse för flytten.Själv kommer jag ju heller inte undan löpträning nu. Tur att Catrine var här för ett tag sedan och gav mig lite inspiration till musik att lyssna på. Nu tar bland annat Ingen kunde röra oss med Kent och Castle of glass med Linkin Park mig framåt  därute.

Tjejsnack och liten prins

Jag får fortfarande nypa mig i armen när jag på väg till Svenska kyrkan, åker över George Washington bron, kommer över till Manhattan, möter alla gula taxibilar på väg med alla dessa människor, följer Hudson på min väg till parkeringshuset på 60:e gatan. Jag behöver inte ens GPS längre. Det är fortfarande overkligt och man undrar nästan om man är med i en film.
Jag och Tyra tog oss en liten tjejdag, då övriga familjen var sjuka (!) och låg hemma. Till tonerna av Eric Saades Hearts in the air tog vi oss in till city. Svenska kyrkan med underbart kyrkkaffe och sedan var vi laddade för stadens brus. För första gången i New York är jag ganska säker på att jag såg en kändis. Jag skulle i och för sig ha kunnat möta hur många som helst utan att ha en aning om det eftersom jag ha noll koll på kändisar. Hur som helst, den vi såg i rulltrappan på Zara var Tarja Halonen (!). Jo, det är sådana personer jag känner igen på stan i New York. Säger kanske en del om mig...

Tyra i city

När vi flyttade hit så blev jag tillfrågad ganska snabbt om Tyra ville börja i girlscouts med ett gäng tjejer i hennes grade. När jag frågade vad de gjorde så var det typ pyssel och knåp och det passar ju Tyra, så hon gick med. Första året träffades de en gång i veckan och pratade om miljö, de olika sinnena och gjorde (ganska långsökta) pyssel kopplade till detta. Nu träffas de mer sporadiskt men med liknande innehåll. Sälja kakor i ICA butiken och lära sig göra nyttigt snack till exempel. Tillfället då de skulle göra snack så fick de en påse med lite bra snack som tips, det var cheesesticks och torkad frukt. De fick också veta att de skulle baka en kaka. Tyra blev överlycklig, hon älskar att baka och drar gärna igång ett muffinsbak då och då. Döm om hennes förvåning när det hela handlade om att blanda ihop en mix med ägg och vatten.... När hon berättade detta skrattade vi gott båda två.
Jag börjar dock ana en viss cementering av könsroller, vilket är lika lite förvånande som att de lär barnen baka på mix. När girlscouts lär sig göra snack, sjunger för sjuka på sjukhuset och pysslar sittunderlag, vad gör boyscouts då? Helt ärligt är jag inte helt säker, kanske sjunger de också Christmascarols på sjukhuset och pysslar? Inte vad jag hört i alla fall, de bygger barkbåtar och kör race på bäcken och ser vem som kommer först i mål, de har tävlingar i att bygga högst legotorn mm. Jag vet, man ska inte dra förhastade slutsatser av det man hört, men det osar könsrollsbetongklump om du frågar mig....

Tittade igenom telefonen för lite bilder till bloggen, som kunde komma väl till pass. Albumet domineras kraftigt just nu av videosnuttar och bilder på den lilla prinsen till brorsson jag fått, så det får bli en ett smakprov även här.<3

Lillprins Ludvig

Skolfunderingar

 Jag har väl mer tid än jag behöver nu, och läser och går och funderar på ditten och datten. Har länge irriterat mig på skoldebatten i Sverige, varför får man alltid känslan av att lärare gnäller när de uttrycker oro och frustration över sin och elevernas situation? Varför går jag runt och får lite ont i magen när jag tänker på att jag ska hem, börja jobba och ha ansvar för en massa barn och personal, men med nästan obefintlig specialistkompetens, som så väl behövs? Härom dagen skrev jag brev till Jan Björklund, det är ju ändå valår och jag ville veta hur han ser på det här. 


Hej! 
Jag bor sedan ett par år i USA och följer fortfarande skoldebatten i Sverige, både p g a att vi ska flytta tillbaka till Sverige med våra två barn, men också för att jag själv är förskollärare och har arbetat i skola och förskola.

 Har förstått att det pågått en stor diskussion i Sverige angående skolan efter att det kommit fram att vi halkat efter internationellt. "Att ställa krav är att bry sig" läser jag på Jan Björklunds hemsida, är det lösningen på krisen i Sveriges skola? Hur då?
Jag är rätt kritisk till skolan här när det gäller synen på barn och i viss mån metoderna, men det finns faktiskt en del den svenska skolan skulle kunna lära sig tror jag. Detta är på intet vis någon vetenskaplig studie utan en enkel betraktelse från en Svensson in the suburban world, United states. Jag får nämligen känslan av att här är lärare lärare, inte socionomer, inte sjuksköterskor och inte administratörer. Det finns det andra, utbildade personer som är. Är min dotter sjuk och säger till sin magister att hon inte mår bra, så börjar inte han känna i hennes panna och fråga hur hon känner sig, lägger henne på en bänk och går och ringer mig. Han säger "okej, gå till skolsköterskan". Skolsköterskan arbetar heltid på skolan och finns tillgänglig hela dagen för att kunna göra bedömningar av barn som inte mår bra och dessutom undervisar hon i hälsa en gång i veckan i alla klasser och fungerar som rastvakt. Samma sak med alla specialämnen, musik, gymnastik, datakunskap/bibliotek, bild osv. Alla dessa lärare är utbildade i sitt ämne och undervisar alla klasser enbart i detta. De har då tid över till att vara rastvakter och dessutom erbjuda fantastiska "efterskolanaktiviteter" i form av t ex kör eller fotboll. Till detta finns även speciallärare, som har mattegrupper, läsgrupper eller skrivgrupper för de som behöver extra stöd i ett eller flera av dessa ämnen. Lärarna undervisar och gör det de är utbildade för, uppstår det en konflikt och barnen inte själva kan lösa den så kan de få prata med kuratorn och reda ut det hela. Känns som en utopi för de flesta som arbetar i svensk skola kan jag tänka mig. Jag vet inte hur många gånger jag gick hem från mitt jobb i skolan och tänkte att det enda jag har gjort idag är att lösa konflikter och sitta i telefon med föräldrar, vars barn hade hamnat i trubbel under dagen. Det var inte det jag utbildade mig för och det jag hade för avsikt att ägna mina dagar åt, men alla de gånger rasten försvann för att några barn hamnat i luven på varandra och känslan av att aldrig vara tillräcklig bidrog till att jag tillslut inte ville fortsätta. Och jag är inte ensam. Hur hade det sett ut om vi haft en kurator till vårt förfogande, som kunde ta de stora konflikterna, kanske starta föräldragrupper, grupper för barn med skilda föräldrar eller annan sorg? Fånga upp de problem som stör barnens arbetsro i skolan.

Vi pratar ofta i Sverige om att vi ska ha fler vuxna i skolan, men jag har sällan hört någon som kan definiera vad exakt dessa vuxna ska göra, viket gör att budskapet verkar sakna tyngd. Jag tror att Sveriges ganska relationsorienterade skola (ja, jämfört med här i alla fall) skulle kunna gifta sig väl med den här typen av organisation. Jag tror att det är de här personerna vi ropar efter. Det kostar, men det kommer också att smaka när vi bär frukt av det och jag har en känsla av att vi är många som är beredda att satsa skattepengar på skolan för att vårt lilla land återigen ska vara ett föregångsland inom utbildning och framför allt få alla våra barn och unga att få en tryggare och mer kvalificerad väg genom utbildningssystemet. Tänk också vilka bonusar det skulle innebära, lärarna skulle få briljera med sina ämneskunskaper och pedagogiska finess och få den status de så väl förtjänar och fler duktiga unga människor skulle lockas att studera till ett roligt yrke där man får göra det man utbildats till att göra. Undervisa.

Snart är det val och även jag ska rösta. Hur ser folkpartiet på ökade resurser i form av specialkompetens i skolan? Kommer ni att satsa på något av ovan nämnda eller ska ni fortsätta att hävda att lösningen är att vi ska ställa krav på eleverna?
Tack för ordet!



Vi får väl se om jag får något svar....

Januari

"Blir de smarta?", frågade Anna-Maria mig när vi pratade om hur Alvins och Tyras skoldagar och läxor ser ut. Om det ändå vore så att man upplevde att de faktiskt blev smartare eller i alla fall motiverade till att lära. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom, om de hade lite inre motivation innan, så är det inte mycket kvar av den nu. Synd, men vi håller tummarna att det kommer tillbaka. Mitt i skolåret med ingen ände i sikte känns det ibland lite tungt. Vi börjar dock känna att vi har kommit in i hur vi ska hantera varje dag och det går lite lättare för var dag som går. Vi lägger cirka en timma på läxläsning nu och det känns hanterbart.

Vardagen rullar på ordentligt nu, efter att Alvin haft flera omgångar halsfluss och jag och Andreas influensa. I dagsläget är det "bara" förkylningar som rör sig i Nilssonska palatset. Det är vi ganska nöjda med efter alla smittor. Vi lyckades faktiskt klara av att vara friska på vår tur till Florida i mitten av januari. Vi spenderade fyra dagar på Universal studios och upplevde allt från häftiga 3 och 4D föreställningar, bergochdalbanor utan dess like, möte med olika filmkaraktärer och mycket annat. Höjdpunkten var nog när Tyra, som stort Harry Potter fan, fick gå in i trollspö butiken och köpa sig Harrys trollspö, det var bokstavligen magiskt.

Tyra utanför Owl Post, där trollspöt inhandlades

Vi har snö och när vi varit friska har Andreas tagit barnen och åkt en massa skridskor, själv får jag ont i fötterna bara jag tittar på ett par skridskor, så jag tar Doris på promenad istället. Det kan bli rätt långa promenader eftersom Doris tycker det är väldigt kallt och drar sig för att kissa ute i kylan.

Efter en rätt sen kväll igår med superbowl laddade barnen för pyjamasdag idag i skolan. När vi vaknade hade det snöat över natten, så telefonen  ringde halv sex imorse igen och skolan är stängd
p g a snowday. När ska de lära sig att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder??

En värmande nyhet så här i vintertider är att jag blivit faster för första gången. Den 12 januari föddes en liten kille på Östra sjukhuset och min nedräkning till jag får träffa honom började.

Snölandskap i trädgården