Utflyttad

Imorse stod de där, flyttkillarna. Hela kvällen igår härjade vi runt och packade undan det sista av de saker vi vill spara men inte ta med och tvättade det sista från tvättkorgen. Helt slut kom vi i säng närmare tolv, så dagen idag har varit lite dimmig, jag som brukar gå och lägga mig vid tio....

Andreas var hemma hela dagen idag och styrde upp vad som skulle med och inte, skruvade ner de sista lamporna och servade med kaffe. Själv jobbade jag. Just nu är det mycket med organisationsplaner för hösten, avslut av diverse saker och samtal med personer som får nya uppdrag. Jag vill så gärna få ihop allt tills min efterträdare kommer samtidigt börjar jag bli riktigt omotiverad.... 

Väl hemma igen så blev jag mäkta imponerad av alla inslagningar av möbler och hur mycket de hunnit packa! Imorgon packar de det sista och kör iväg med det till hamnen.

Åtta resväskor fick vi in i toyotan innan vi drog iväg till sommarhuset på Onsala. Här ska vi bo nu i åtminstone en vecka, sedan blir det lägenhetshotell i stan. Det är underbart att komma hit ut till den rofyllda miljön med havet inpå knuten, känns helt perfekt att vara här nu mitt i allt kaos. det första Tyra gjorde när hon kom var att plocka blåklint, som hon satte i en vas medan hon sjöng sången från Majas alfabetssånger, idylliskt värre!



Ett dygn i Stockholm

Igår satte vi oss på tåget till Stockholm för att ansöka om visum. Vi hade bokat tid klockan halv tio idag onsdag. De som bokat hotell åt oss hade bokat Grand hotel... det var verkligen grant! Lite väl grant för min smak! Vi hade en tvårumssvit med balkong och utsikt över fjärden och slottet, hela hotellet var smyckat i rosa blomsterarrangemang för att uppmärksamma prinsessdopet, männen som arbetade där bar frack och var (verkade det som) tvungna att bära minsta påse åt en. Imorse var vi bara tvungna att gå ner till spaavdelningen klockan åtta eftersom barn bara fick vistas där mellan åtta och tio. Det var det vackraste spa jag varit på med fantastiska konstverk i mosaik och en lyxkänsla som är svår att återge!

Klockan halv tio var så familjen Nilsson på plats vid amerikanska ambassaden. Vi visste att det skulle vara lite kö och det var det. Vi insåg snabbt att varje person i kön ungefär genererade en kvarts väntan och med snabb överslagsräkning kom vi fram till att kötiden ungefär skulle vara två timmar. Jag tog barnen och gick en promenad. Inte långt bort var vattnet och utsikten över Djurgården. Vi promenerade runt och stannade på Strandvägen och tog en fika på någon segelklubb vi hittade. När vi kom tillbaka var det inte långt kvar i kön. Kön avslutades i en säkerhetskontroll och när den var passerad (tog väl tre minuter) gick man in på själva ambassaden för att vänta ytterligare. Men först var vi tvungna att visa att vi hade med oss alla dokument för att ansöka och då hade vi missat att vi skulle ha med en massa extra frimärken. Det var bara att traska iväg en kvart tjugo minuters promenad och köpa och komma tillbaka. Klockan halv två var vi klara och med tanke på värmen så var det rätt skönt!

Vid det laget hade Tyra sånt skoskav att hon inte kunde gå så hon gick runt barfota inne i Stockholm. Vi letade skor men hittade inga och till slut gav vi upp och åkte till Centralen. Så skönt det skulle bli att få komma hem! Tåget som skulle vara direkttåg på tre timmar lyckades bli försenat med en timma och tjugo minuter så hela dagen har känts som en enda lång väntan, men nu är vi äntligen hemma igen!

Utsikten från hotellrummet

Allt i en enda röra

I veckan blev det klart att det kommer ta mellan sex till åtta veckor att frakta våra möbler. Det gjorde att vi var tvungna att besluta om ett datum då alla grejer skulle gå iväg. För att slippa vänta så länge i USA på bohaget, så valde vi att lägga datumet så tidigt som möjligt, så nu går flytten den 28 maj..... Det innebär  också att vi har en del att göra. Att rensa bland sina saker låter ju rätt enkelt när man pratar om det, men så snart vi började så blev det rätt påtagligt att det skulle bli lite jobb. Nu har vi kartonger och sopsäckar i hela vardagsrummet. Vissa saker ska upp på vinden och liksom arkiveras medan vi är borta, medan annat ska slängas. Jag och Andreas är upptagna med detta hela tiden, så barnen visar på alla möjliga vis att de känner sig åsidosatta. Det dåliga samvetet är rätt tärande, så idag när solen sken och det var 22 grader tog vi med oss Alvin på en promenad till Rörvik. Där fick han ta årets första dopp och han njöt verkligen! Nu är det en vecka kvar i den här röran, sedan installerar vi oss i sommarhuset på Onsala en vecka, innan vi får tillgång till temporärt boende någonstans inne i stan. Då jäklar ska vi göra massa roliga saker med barnen! Den 27 juni tar vi vår enkelbiljett och flyger iväg!

Första doppet 2012

Tillbaka hemma

Hemma igen och har snart arbetat en vecka. Visst är det kul att jobba, men just nu är det svårt att motivera sig! Dessutom hänger frågan om mitt yrkesval verkligen är rätt,över mig som ett grått moln.... Jag måste verkligen komma ihåg hur det var att sitta och våndas över att organisationsplanen inte vill bli perfekt den här gången heller eller att ännu en förälder är arg för att det är för mycket barn i barngrupperna. Har en känsla av att jag kommer att glorifiera jobbet ganska ordentligt over there, men jag har lovat mig själv att ta en ordentlig funderare på om det verkligen är det här jag ska göra. Tanken är att jag ska läsa lite eftersom man då både får barn- och studiebidrag och det är ju rätt sköna extrapengar. Blir nog inget avancerat men alltid kan man väl använda nåt.

Idag åt jag Pågens kanelsnurror, som så många gånger förr. När jag satt där och mumsade drömde jag mig bort till en varm dag på stranden med måsarna skränande och smakern av salt i mungipan, då vi nästan alltid har en påse kanelsnäckor i piknik korgen. Jag insåg för första gången på allvar att det finns en del att sakna. Inte så att jag inte fattat det förut, men jag har en förmåga att bara titta framåt och fokusera på allt positivt med det nya och då glömmer jag det jag lämnar. Ska bli intressant att se vilka saker det är jag verkligen saknar när jag är på plats....
En sak är säker, jag ska börja baka bullar!

Thrillern är över för nu

Vaknade imorse och hade möte med Veronica på schemat. Vi gick som vanligt till delin och köpte bagel och kaffe och tog med till rummet. Det var svårt att njuta av frukosten, eftersom känslan av att dagen inte skulle bjuda på några goda nyheter var påtaglig!

Vi tittade på ett antal hus som skulle kunna vara alternativ. Vi träffades och började sökandet vid 12.30. Efter tre hus kände sig Andreas helt uppgiven eftersom allt kändes som dåliga alternativ. Vi bestämde oss för att stanna på Starbucks för en kaffe för att invänta nästa visning och diskussionen om hur det går till om vi åker hem utan att ha ett hus var igång. Jag hade just insett att det kan funka, genom att vi letar som galningar när vi kommer för att flytta hit. Då får Veronica sms, flinar och säger "guess what". Det var mäklaren till huset vi hade som förstahandsval som sms:at att ägarna går med på uthyrning. Luften gick ur mig och jag började gråta av glädje! Det går inte riktigt att beskriva känslan, jag trodde verkligen inte vi skulle hitta nåt hus och plötsligt står vi med det vi allra helst vill ha!

Imorgon bitti ska jag njuta av min bagel och mitt take away kaffe! Nu blir det massa vin!

Vår adress närmaste tiden



Mittrapport previsit

Previsit har nu varat i tre dagar och man kan inte säga att det går nåt vidare.... Det finns i praktiken ett hus vi kan tänka oss, som har allt det vi hade på önskelistan och ett som har det mesta av det vi hade på önskelistan. Det ena ligger i Rivervale och det andra i Harrington Park, båda supermysiga, små, typiskt amerikanska områden. Båda ägarna vill dock sälja egentligen och måste tänka över om de verkligen vill hyra ut. Och här sitter vi och bara väntar på svar. Det som jag trodde skulle bli enkelt har visat sig väldigt komplicerat. Nu börjar jag planera i mitt huvud för att vi får åka hem utan att ha hittat hus och skola och att vi får bo en längre tid i temporärt boende. Känns faktiskt inte hundra får jag säga, men vad gör man?

En häftig grej de har här när husen är till salu är att det hänger en box på dörren med en dosa på som är kopplad till en dosa som mäklaren har. Mäklaren klickar in en kod i sin dosa och håller den intill boxen på dörren och vips öppnar sig boxen och där ligger nyckeln till huset. Det gör att vår relocator Pamela kan visa oss husen i lugn och ro utan mäklare eller andra inblandade, jätteskönt! Pamela är verkligen vår trygghet här nu! Utan henne skulle jag tappa modet just nu, men hon fixar och trixar och håller oss på gott humör trots att allt är motigt!

Ikväll blir det pasta från doggybagen vi fick hem igår!