En dröm i uppfyllelse - en Ipad i kras

I söndags åkte hela familjen in till city, där vi delade upp oss tjejer och killar. Tyra och jag flanerade runt och småshoppade tills vi var alldeles slut i fötterna och Tyra bad om att få åka hem. Andreas och Alvin däremot fick hänga i hela dagen eftersom de hade biljetter till matchen mellan New York Rangers och Washington Capitals i Madison Square Garden på kvällen. Det var ju tur att de hade tid på sig, så de hann att handla lite merchandise.... Matchen slutade oavgjort och gick till förlängning, som gick till straffar. Tyvärr förlorade Rangers och Alvins besvikelse var stor ( mest på grund av att hans bästa kompis här hejar på Capitals...). Sent, ända in på natten kom han dock hem ganska nöjd ändå att få ha sett alla dessa stora stjärnor, som han så länge längtat efter.

Vi äger två Ipads i den här familjen och den ena brukar alltid stå på ett och samma ställe, medan den andra har en tendens att följa med olika personer runt i huset, så den får man ofta leta efter. Eftersom den mobila av de två är den vi skypar på, så sprang jag runt och letade efter den som vanligt häromdagen när jag skulle skypa. Till slut hittade jag den på toaletten (ärligt talat, där har inte jag lagt den!) och ivrig som jag var öppnade jag luckan för att sätta på den direkt. Samtidigt fipplar jag självklart till det så att jag tappar hela härligheten i klinkersgolvet..... Med displayen neråt..... Hela kortsidan krossades. Efter några inte så väl valda ord lugnade jag ner mig och insåg att den trots allt fungerar fortfarande. Nu har jag köpt en täckfilm och satt på så att man inte ska få flisor i fingrarna när man tar i den och det fungerar kanonbra. Att laga den kostar enligt de som vet skjortfabrik, så det är inget alternativ.

 

Vi har börjat pussla ett 2000 bitars pussel - det håller oss sysselsatta ibland när eftermiddagarna blir långa

 

Denna veckan slutar barnen klockan ett istället för tre, eftersom det är utvecklingssamtal för alla under dessa dagarna. Jag måste säga att en intressant iakttagelse (som man gör när man är lite förskole- och skolskadad som jag) kring skolan här är att de inte för fem öre anpassar sig efter föräldrar och deras eventuella pusslande, som faktiskt en del håller på med även här. Vi får anpassa oss efter skolan i många fall. Man stänger skolan tidigare med jämna mellanrum, lämnar ut tider för utvecklingssamtal mitt på dagen, schemalägger test så att barnen missar sin enda 30 minuters gymnastik på veckan, ringer 5,30 på morgonen för att meddela att skolan öppnar tio för att det har snöat en centimeter, tar en vecka på sig att få igång elen då den gått i en storm, så skolan måste stå stängd en vecka och ifrågasättande av skolan förekommer i princip aldrig, skolans ord är inte lag men slår högt. Detta går ju an för oss som har en förälder som är hemma, men det hade funkat rätt dåligt med det liv man levde hemma. Å andra sidan.....  Många gånger har jag faktiskt tänkt att fasiken vad mycket lättare det måste vara att driva en skola här. Man kan ta sig friheter på ett annat sätt och behöver inte slå knut på sig själv för att tillmötesgå alla föräldrars eventuella åsikter och olika situationer. Här finns det tid att planera och strukturera så att det kan drivas en riktigt bra skola. Herregud, hemma är det liv för att man vill stänga förskolan två timmar tidigare en gång i månaden för att kunna ha möte hela personalgruppen på en gång på tider på dygnet då man orkar få något gjort.....

 

Svenska skolan, svenska besök och svenska studier

Nu när jag är back on track och det känns som att man vaknat till liv på nytt, vill man ta tag i en massa saker och bli lite aktiv igen. Tyra och jag går nog runt med lite samma känsla av att ha fått  självkänslan och självförtroendet lite naggat i kanten genom att komma till ett nytt land, med ett språk som man kan men inte fullt ut, nya sociala koder och en känsla av att man inte längre är lika "duktig och verbal " som man brukar vara. Det är ju inte helt lätt att råda bot på, men vi har en plan. Barnen ska få börja i svenska skolan här på New Jersey för att få möjligheten att träffa andra svenska barn i en svensk miljö där de kan känna sig hemma och inte behöva vara sämst i klassen. När vi kollade upp den här skolan så visade det sig att den fanns ca 15 minuter bort, perfekt! Vi som föräldrar blir också involverade eftersom den bedrivs i väldigt liten skala och all hjälp som går att få tacksamt tas emot. Själv har jag anmält mig till SWEA för att se vad de har att erbjuda för olika aktiviteter och umgängen. Häromdagen var vi på svenska skolan för första gången och barnen tyckte det var toppen. Fröken, Annika var jättetrevlig och de andra föräldrarna och barnen också. Ämnet för året är svensk historia och när jag skummade lite i böckerna de fick så kände jag att det kommer vara lärorikt även för mig! Barnen var så glada och nöjda när vi åkte därifrån! Tyra undrade varför de inte kunde gå där varje kväll....

Jag passade på att glutta lite genom dörren på svenska skolan...

Våren lyser med sin frånvaro. Har haft vårkänningar nu i flera omgångar, men de avbryts bryskt av en massa snö från och till. Jag är så sugen på värme och sol nu, så jag blir så trött på detta snöande. Tyvärr kan det, precis som i Sverige snöa ända in i april här. Håll tummarna att så inte är fallet närmaste åren! Nedräkningen till vi åker till Florida blir bara intensivare i och med vädret, där får vi värme och sol i alla fall, det ska bli underbart! Bara två veckor kvar! När vi sedan kommer hem börjar besöken ramla in. Det ser vi också fram emot mycket! Mamma och pappa, Mette och Seb, Jonas och Ulle och Elin och Peter kommer som i en strid ström från maj och genom sommaren! Supertrevligt! Sedan har vi ett gäng i höst också, så vi kommer ha huset fullt! Kul!

Har återupptagit mina studier nu efter min sjukdom, riktigt roligt. Just nu läser jag information och kommunikation, där jag bland anat ska göra ett projekt där jag lanserar en ny tjänst eller produkt. Givetvis har jag då startat Emmas outletresor, inspirerad av våra besökare, som far runt på outlets varvat med New York city... Det är också dags att söka universitets- och högskolekurser till hösten nu och eftersom jag har för avsikt att fortsätta plugga, så är jag i full färd med att söka just nu. Har missat ansökningsdatumet två gånger i rad, så det blir tredje gången gillt!

Alvin hade klassens Mickey Mouse förra helgen. Vi passade på att dokumentera lite på landhockeyrinken.

Nu vänder det!

En kvinna på bibblan sa till mig att när the Red Robin kommer, då är det vår. I ett par dagar har vi haft ett helt gäng på framsidan - våren är nog här ändå!

 Lite otursförföljda har vi varit sista tiden, jag och Alvin. Alvin fick halsfluss samtidigt som jag blev inlagd på sjukhus. Han var rätt risig några dagar, men blev bättre. Efter sju dagars penicillinkur blev han full med nässelutslag på hela kroppen. Detta var givetvis samma dag Andreas skulle tillbaka till jobbet, så snälla Maine fick rycka ut och skjutsa oss till doktorn. Ny penicillinkur, annan sort nu, men prickarna blev kvar ett tag och halsen var svullen och prickig ytterligare några dagar. Själv har jag fått en inflammation i en ven efter min kanyl jag hade på sjukhuset, går runt med lite huvudvärk hela tiden och efter en utflykt som den till doktorn är jag så totalslut att jag bara vill sova. Andreas har börjat få ont i halsen han med och Tyra har tyckt det varit kass att gå till skolan utan Alvin. Nu känns det som om saker och ting börjar gå åt rätt håll i alla fall, Alvin är tillbaka i skolan, Andreas hals är bättre och jag blir bara starkare och mindre svullen för varje dag. Till och med jag, som brukar vara positiv in i det sista, började känna mig lite trött på det här ett tag. Men, nu känns det verkligen som att det vänder!

Vi tittade på mello även här, vilken skräll det blev! Känns som det var första gången det var en skräll på riktigt! Men, låten växer lite för varje gång jag hör den. Vi spretade lite i vårt hejande här, Alvin höll på David Lindgren, Tyra på Yohio, Andreas på Ralph och jag på Ulrik. Barnen är ovanligt ointresserade i år, förmodligen på grund av att ingen annan tittar och pratar om det.
Vi följer ju också Mia på Grötö och när Anna Mannheimer och Peter Apelgren var där ihop med Camilla Thulin och Johan Rabaeus var det riktigt jobbigt. Jag har, på grund av såret på magen, problem att hosta, nysa och skratta. Jag hade så ont i magen efteråt så som jag skrattade när Anna och Peter satte igång! Stackars Camilla Thulin kände sig nog inte helt hemma, hon gav intrycket av att känna sig rätt malplacerad. Tyvärr var senaste avsnittet det sista, så nu har vi inte så mycket att se. Tips emottages tacksamt! (vi kan se svt och TV4)

Under en lång tid nu har vi lurat på att skaffa oss en hund, eftersom vi har tid att lägga på valptiden. När jag var som sämst på akuten och fortfarande inte visste vad det var för fel på mig, lovade jag mig själv att om detta bara blev bra och jag fick komma hem till min familj, så skulle det bli en hund. Jag fick en känsla av att man ibland bara får lov att göra det man vill, inte problematisera så himla mycket, som jag har en tendens att göra. Inget tycktes kunna bli mycket värre än vad det var där och då. Vi har hittat en shi-tzu uppfödare, som den andra mars fick fem valpar, varav vi kommer kunna få köpa en. Hela familjen är jätteglada och ser fram emot att ta emot ett litet liv i början på maj, då den är redo. Det känns lite crazy och läskigt samtidigt som det känns jättekul! Vi läser och tittar på filmer om hur vi ska sköta en liten valp och eftersom många av de vi känner här har hund, så är alla väldigt uppmuntrande och delar med sig av boktips och annat. Detta känns extra glädjande nu när vi haft en svacka en stund.

Idag är det fredag och snart får jag köra bil igen, det firar vi med vin ikväll!

Trevlig helg!

Sjukling

Efter ett längre uppehåll är jag nu tillbaka. Senaste två veckorna har varit väldigt konstiga, onormala och dramatiska. Efter att ha varit iväg på en härlig tur till North Hampshire och åkt skidor i fyra dagar kom vi hem och allt skulle återgå till det normala igen. Det gjorde det för alla andra utom mig. Jag kände mig småsjuk och matt i hela kroppen och bara väntade på att värsta influensan skulle slå till. Det gjorde den inte och det hela utvecklade sig snarare till att jag fick mer och mer ont magen. En kväll var det riktigt illa och då ställde jag diagnosen förstoppning på mig själv, tog piller för det och kände mig lite bättre. Jag fotsatte dock må krassligt och mot slutet av förra veckan fick Andreas vara hemma för jag var så svag så jag inte orkade lämna och hämta barnen. En ny attack kom ytterligare en kväll, men lugnade ner sig. Natten mellan lördag och söndag drog det dock igång med enorma krafter. Vid fyra på natten kunde jag inte så rakt upp utan att svimma, så Andreas ringde ambulans och de hämtade mig. Väl på akuten fick jag massa morfin och började känna mig lite bättre. Jag blev skickad på ultraljud och förstod att allt inte stod rätt till när det gjorde så fruktansvärt ont samtidigt som doktorn kallades in och jag sattes på ett armband ifall jag behövde blodtransfusion. Sedan gick allt hur fort som helst. Jag blev snabbt sämre och kunde inte andas av trycket nerifrån magen och jourhavande läkare från olika håll kallades in och spruta efter spruta trycktes i mig. Efter ytterligare en liten stund stod det klart att jag drabbats av ett utomkvedshavandeskap, hade förlorat en massa blod och måste in på operation direkt.
Efter operation, två liters blodtransfusion, en massa dropp och några dagar på sjukhus är jag nu hemma igen. Fortfarande trött av att mina blodvärden är låga, men med ett sår på magen som läker fint känner jag mig nöjd och glad att allt gick så bra som det gjorde. Klart att man undrar lite hur jag tänkte när jag inte åkte in till sjukhus tidigare. Jag kan inte riktigt svara på varför. Trodde det skulle bli bättre och visste inte riktigt heller till vilken doktor jag skulle åka och kunde aldrig för mitt liv föreställa mig att nåt sånt här skulle kunna hända mig. Detta var en verklig väckarklocka för mig! Jag kommer aldrig mer låta det gå så här långt, hellre kolla en extra gång för säkerhets skull! Att skaffa barn var inte planerat så det har inte känts som en förlust, snarare en chock över hur allvarligt det blev.

Nu är Andreas hemmapappa en vecka och tar hand om oss alla tre andra. Tack och lov har vi en massa fantastiska vänner omkring oss som hjälper till också. Urgulliga Maine, vår svenska väninna som lagat mat till oss så vi har i flera dagar, Alvins kompis mamma Nadia, som kom till mig på sjukhuset med tidningar och godis, Alvins andra kompis Seans mamma, som hela tiden sms:at och kollat läget och kommer skjutsa barnen till skolan hela nästa vecka (jag får inte köra bil pga av mina blodvärden), Tyras kompis Emilys mamma Viki, som lagat mat till oss och tagit med sig Tyra hem så hon har nåt att göra när vi har svårt att komma ut. Känns fantastiskt att även här ha så mycket stöd och hjälp!

Nu är det kurering som gäller! Jag vilar mig i form och bara längtar till den dagen då jag kan njuta av en god fredagsmiddag med ett glas rött igen! Målet är att kunna göra det nästa helg! Återkommer med rapportering om måluppfyllelse så småningom!

De här två håller samma tempo som sin pappa nu - mig åker de ifrån....