Så var det action igen här borta. Senaste veckorna har flytten tagit mycket tid. Inte för att vi gjort jättemycket själva, men att planera all logistik kring flytten och koordinera allting tar rätt mycket energi och tankeverksamhet, så huvudet har känts som det ska sprängas ibland. Andreas tog ledigt de två dagarna som flyttkillarna kom och packade ner våra saker i lådor och stuvade in allt i containern, som ska ta de till Sverige. Vi fick noga planera vad som skulle ed i flytten och vad som skulle, slängas och vad som skulle med i resväskor. Sedan hade Tyra en fisk, som grannflickan skulle få när Tyra skulle flytta. Detta var bestämt sedan länge och fisken stod kvar så fint i Tyras rum när allt annat var packat. Sista dagen i huset, tog jag ner fisken och gav den nytt vatten och ställde fram allt som skulle med till nya hemmet. När jag sedan kommer tillbaka en halvtimme senare har fisken hoppat ur skålen och ligger död på bänken. Vi skrattade lite rått och konstaterade att fisken nog inte ville flytta till grannen. Hur som helst så var allt inpackat i containern vid detta laget och flyttkillarna hade just åkt. Klockan var kvart i tre och vi skulle hämta barnen i skolan för att åka vidare till hotellet. Jag kastade ner skålen och fiskmaten i soporna och Andreas tog säcken för att gå ut och slänga i soptunnan. Säcken var tung så jag följde med för att öppna locket. Säcken var inte bara tung utan också fylld till bredden så det var svårt att få ner den i tunnan, så Andreas fick ta i med hela sin tyngd för att försöka trycka ner den. Då gick skålen sönder och skar upp handleden på honom. Han kände direkt att det var illa och det blödde en hel del så jag knöt om min tröja om såret, sedan kastade vi oss till sjukhuset samtidigt som vi ringde grannen som hämtade hem barnen till sig. På sjukhuset konstaterades att han precis klarat att inte skada aorta, men att senorna till handen är av och en har gått av precis där den var fäst vid muskeln i armen. Han blev inlagd och efter operation och några nätter på sjukhus, är han nu igång med rehabilitering. Detta innebär att han inte får köra bil, blir trött och behöver vila med jämna mellanrum och att han så klart bara har en hand till allt han ska göra, så han behöver en del hjälp. Så nu får man visa sig på styva linan minsann. Häromdagen bar jag ut en hel byrå själv nerför trapporna i huset och ut på gatan, så sopgubbarna kunde ta den. Allting går om man bara vill!
Containern fylls med alla våra saker
I vintras anmälde jag mig till ett lopp inne i city som jag skulle springa tillsammans med Maine och hennes väninna. Loppet var givetvis dagen efter Andreas kom hem från sjukhuset, men efter den helt kaotiska veckan som hade varit kände jag att jag bara måste få göra något och detta hade jag verkligen sett fram emot, så jag gjorde det! Jag tog mig runt 10 km i Central Park med en luftfuktighet på 78%. Är jätteglad att jag gjorde det, ett härligt minne, även om det var sjukt jobbigt.
En plågad löpare på väg i mål
Annars gör vi det mesta för sista gången. Häromdagen sprang jag min joggingrunda i River Vale för sista gången, förra helgen spelade Alvin sin sista match med Arsenal, Tyra har just gjort sin sista gymnastikträning och nästa vecka är sista dagen i skolan. Det är också mycket trevligheter så här det sista. Häromdagen var vi på barbeque med Andreas jobb, i morse var vi bjudna på frukost hos våra grannar och i eftermiddags var vi på poolparty hos Alvins fotbollskompis. Det är verkligen sorgligt att lämna allt och alla, men sedan flyttlasset gick och vi lever lite på trekvarten så ser vi ändå fram emot att komma tillbaka till Sverige och de jag verkligen tycker om här är jag ganska säker på att jag kommer hålla kontakten med.
61 Nilsson har spelat sin sista match med Arsenal
Jag kan verkligen titta tillbaka på två år av fantastiska erfarenheter, upplevelser och bekantskaper och det jag verkligen skulle vilja förmedla som en slutknorr på den här bloggen är; om du någonsin får chansen att göra en sådan här grej eller liknande - gör det!
Tack för att ni följt med oss på vår resa, nu ser vi fram emot att ses i verkliga livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar