Resa, värme och jetlag

Chocken över värmen var stor trots att vi sett på väderprognosen att det skulle vara 35 grader. Det blir en sån kontrast till vad man kommer ifrån, att man blir alldeles överväldigad! Alvin som är fascinerad av mätningar av olika slag har hela dagen knappat in på iphonen hur många grader fahrenheit det är, så har telefonen talat om för honom att det är väldigt varmt.

Resan var dryg, men helt okej. Så länge det serverades mat och dricka och flygvärdinnorna gick runt och servade, så gick det bra. En liten miss var att Tyra kom på att hon var så kissenödig att hon började gråta precis när planet står och väntar på att få ge sig ut på startbanan. Chefsstewarden beslutade efter att jag frågat, att det var okej om hon skyndade sig. Innan vilostunden efter maten och ifyllandet av alla lappar skulle jag gå på toaletten. Det var upptaget, så jag fick vänta, men när personen kom ut kändes det som om jag träffat henne förut. Jösses, vad jag funderade på var jag sett henne, men lagom till att jag tvättat händerna kom jag på det! Jag var tvungen att ta baksidan på biljetten och skriva en liten lapp, som jag skickade mellan sätena till Andreas. "Jag tror att du sitter på samma rad som prinsessan Madeleine" skrev jag. Andreas höll med om att det var likt och att han också tänkt tanken. Hon bor ju i New York och sätet bredvid henne var tomt, trots att vi åkte business, så långt verkade det rimligt, men samtidigt, konstigt att hon åkte med oss.... Efter ett par timmar var det åter dags för toaletten och med mig hade jag Tyra. Vi står i kön och just när det blir ledigt dyker hon upp igen. "Var du på kö dit kanske", sa jag "Ja men ni var ju före", svarar hon. Då blev jag säker på att det var hon. Man kan inte sga annat än att hon är skitsnygg! När vi var framme, var vi tvungna att vänta för "Malin" måste gå av först med poliseskort. Undrar hur dumma de trodde att vi var, klart att vi kände igen henne. Inte en männsika gjorde en grej av att hon var där och med och det tror jag hon uppskattade.

Nu är vi i alla fall här med alla väskor, i Saddler river, på en resort med pool ute på gården. Det känns som vi är på charterresa. Förtuom den lilla detaljen att vi åker hem om ett år istället för om en vecka.... Jag trivs inte jättebra på hotellet, även om det är jättefint, så här har jag längtat hem lite. Men imorse kom biljetten ut härifrån, en bil! Andreas arbetkamrat kom med en bil från hans jobb och då kunde vi ta oss iväg lite, så skönt! Vi var på Palicades mall och köpte olika sorters badtofflor till oss alla för att slippa svettas som vi gjort. Vi var också på vår första shoppingtur i mataffären. Vi fick försöka hitta enkla maträtter och hamburgare kändes som en bra grej att göra första dagen i det här landet. Vi letade i hela affären efter någon typ av hamburgerdressing, men det fanns inte, så vi fick blaska ihop en egen, det blev riktigt gott!

I skrivande stund jobbar vi mot jetlaggen! Alvin och Tyra har den ovanliga regeln att de inte får gå och lägga sig innan åtta, allt för att komma iordning med tiderna. Imorse klockan fyra låg nämligen hela familjen och räknade åskblixtar och tittade på TV fram till kvart i sju då vi satt bänkade  vid frukostbordet. Imorgon hoppas vi sova lite längre! Go natt!

Tyra har tagit på ansiktmasken och ska sova...

Sista dagen i Sverige på ett tag

Igår när vi stod i matsalen för att äta frukost står det en man framför mig som jag känner igen vagt. Det tar en sekund så faller poletten ner, Tomas, som Andreas ska efterträda på Volvo i USA.... Hans familj är på väg hem och bor nu på samma hotell som oss. När vi pratat en stund bestämmer vi att ses på middagsbuff'en på kvällen för att höra hur de haft det. Över middagen få vi veta både det ena och det andra, bland annat att en vaccination mot hepatit A och B krävs för att barnen ska få börja skolan. Detta hade vi ingen aning om och eftersom det krävs minst två doser för att få börja skolan så blev det plötsligt lite bråttom. Så imorse kvart över åtta stod familjen Nilsson i receptionen på Johannesvården och anmälde sig. Vi fick alla dosen och intyg och vandrade nöjda därifrån. Efter en snabb lunch i stan med Helena åkte vi sedan och mötte fransmännens relocator för att gå igenom huset och lämna nycklar. Ser fram emot att få renovera huset när vi kommer tillbaka, måste bara spara en del först eftersom jag inser att det kommer bli dyrt. Man ser det jobbigt tydligt när alla möbler och allt damm är borta. Det tog en bra stund att gå igenom huset så barnen var rejält uttråkade när det var klart så det fick bli en fika i solen på caf'e Marmelad innan vi åkte och städade ur hyrbilen. Sedan var det dags för ytterligare ett resväskeinköp. Vi äger för tillfället sex resväskor och fyra kabinväskor och alla plus en trunk är proppfulla. Det kan alltså finnas väskor att låna för den som kommer och hälsar på och shoppar lite för mycket! Kvällsbuff'en idag var grillbuff'e med musikquiss, Ulle och Jonas kom och åt och sa hej då och Elin kom förbi och hjälpte oss med quissen. Efter telfonsamtal med Catrin och sms till mamma var det läggdags. Nu står väckarklockan ställd på 5.15. Bye bye för ett tag Sverige!

Fika i solen på Marmelad

Saker jag inte kommer sakna

Två dagar kvar och faktum är att det är rätt skönt att i denna tid av sentimental dimma, konstatera att det finns saker som jag inte kommer sakna här hemma. Idag skulle jag bege mig till vuxenutbildningen för att prata med en vägledare som enligt telefonsamtal kunde hjälpa mig med hur jag skulle gå till väga för att läsa på distans när jag är borta. Att ta sig dit var en bedrift eftersom regnet som öste ner kom snett framifrån, så jag fick hålla paraplyet lite framför mig så att jaginte såg var jag gick. Den typen av regn kommer jag inte att sakna! Väl inne på Vuxenutbildningen, så fick jag efter en stunds väntan träffa en person, som talade om att jag verkligen inte var en prioriterad person i deras ögon utan det är de som inte har någon utbildning alls. Det förstod jag, men frågade ändå om det fanns möjlighet för mig. Ja det gjorde det men jag var sist prioriterad och eftersom jag skulle bo USA, så var det förresten så att jag inte fick söka ändå trots allt, jag måsta vara folkbokförd i Sverige. Jag försökte då förklara att jag känner en person som bor i USA och studerar på komvuxnivå. När jag fick svaret att "det finns alltid någon som känner någon, det kan jag inte ta hänsyn till", väste jag fram tack så mycket och klev ut i det från sidan kommande regnet. Det där trånga, byråkratiska, kommunala, inrutade, oflexibla, icke serviceminded perspektivet och förhållningssättet som lite för många kommunalanställda har kommer jag inte heller att sakna! Jag satte mig på spårvagnen småsur och åkte hem. Då kliver en tjej in på spårvagnen tar upp sin telefon och ringer bilverkstaden som hon lämnat in bilen på i morse, hon kunde hämta den nu, men ganska snart för de stängde verkstaden strax. Hon talade då om att hon bara skulle ordna så att barnen blev hämtade på fritids, så kommer hon snart. Hon lägger på och ringer upp sin man. I vänlig ton berättar hon hur det ligger till med bilen och det vore bra om han kunde cykla och hämta barnen. Hon avslutar samtalet med "okej, det är lugnt jag fixar, jag hämtar de". Hon lägger på och vrålar "gubbjävel" högt och tydligt i vagnen varpå hon ringer upp fritids och i den allra trevligaste tonen man kan tänka sig berättar att det kört ihop sig lite och att hon hämtar barnen liiite senare idag. Jag flinade och tänkte, herregud vad jag känner igen mig och de situationerna kommer jag inte heller sakna!

Regnet det bara öser ner

Sentimental nationaldag

Inkvarterade på hotell Odin i en trerummare med frukost och middagsbuffé känner vi oss ganska nöjda med livet. Samtidigt inser jag hur otroligt barnvänligt vårt boende i lilla Åkered är i jämförelse med att bo i stan. Hemma kan barnen springa ut när de vill, gå till kompisar, cykla, spela fotboll, allt inpå husknuten. Jag börjar bli rejält sentimental när det gäller allt där hemma nu!

Nationaldagen har vi kanske inte riktigt firat men ändå uppmärksammat på olika vis. När vi i förmiddags promenerade in till stan för att fika med faster Elin så spelades det dragspel och fiol och folkdräktsklädda tjejer delade ut svenska flaggor till alla. Jag blev nästan rörd av att det kändes så gött att vara svensk. Eftermiddagen bjöd på sol, så middagen hos våra goa vänner kunde vi äta utomhus, fantastiskt! Det var dukat med flaggor och blågula serpentiner. Och återigen satt jag där på altanen med mitt rosévin och kände att vi aldrig kommer bo bättre än där! När vi sedan gick allesammans till fotbollsplanen för att titta på killarna när de spelade match och jag träffade alla goa människor och såg hur Alvin stortrivdes, då smög sig ett uns av tvivel på mig, men det hör väl till och det skadar ju inte att ibland inse att det man har är fantastiskt!