Sjukling

Efter ett längre uppehåll är jag nu tillbaka. Senaste två veckorna har varit väldigt konstiga, onormala och dramatiska. Efter att ha varit iväg på en härlig tur till North Hampshire och åkt skidor i fyra dagar kom vi hem och allt skulle återgå till det normala igen. Det gjorde det för alla andra utom mig. Jag kände mig småsjuk och matt i hela kroppen och bara väntade på att värsta influensan skulle slå till. Det gjorde den inte och det hela utvecklade sig snarare till att jag fick mer och mer ont magen. En kväll var det riktigt illa och då ställde jag diagnosen förstoppning på mig själv, tog piller för det och kände mig lite bättre. Jag fotsatte dock må krassligt och mot slutet av förra veckan fick Andreas vara hemma för jag var så svag så jag inte orkade lämna och hämta barnen. En ny attack kom ytterligare en kväll, men lugnade ner sig. Natten mellan lördag och söndag drog det dock igång med enorma krafter. Vid fyra på natten kunde jag inte så rakt upp utan att svimma, så Andreas ringde ambulans och de hämtade mig. Väl på akuten fick jag massa morfin och började känna mig lite bättre. Jag blev skickad på ultraljud och förstod att allt inte stod rätt till när det gjorde så fruktansvärt ont samtidigt som doktorn kallades in och jag sattes på ett armband ifall jag behövde blodtransfusion. Sedan gick allt hur fort som helst. Jag blev snabbt sämre och kunde inte andas av trycket nerifrån magen och jourhavande läkare från olika håll kallades in och spruta efter spruta trycktes i mig. Efter ytterligare en liten stund stod det klart att jag drabbats av ett utomkvedshavandeskap, hade förlorat en massa blod och måste in på operation direkt.
Efter operation, två liters blodtransfusion, en massa dropp och några dagar på sjukhus är jag nu hemma igen. Fortfarande trött av att mina blodvärden är låga, men med ett sår på magen som läker fint känner jag mig nöjd och glad att allt gick så bra som det gjorde. Klart att man undrar lite hur jag tänkte när jag inte åkte in till sjukhus tidigare. Jag kan inte riktigt svara på varför. Trodde det skulle bli bättre och visste inte riktigt heller till vilken doktor jag skulle åka och kunde aldrig för mitt liv föreställa mig att nåt sånt här skulle kunna hända mig. Detta var en verklig väckarklocka för mig! Jag kommer aldrig mer låta det gå så här långt, hellre kolla en extra gång för säkerhets skull! Att skaffa barn var inte planerat så det har inte känts som en förlust, snarare en chock över hur allvarligt det blev.

Nu är Andreas hemmapappa en vecka och tar hand om oss alla tre andra. Tack och lov har vi en massa fantastiska vänner omkring oss som hjälper till också. Urgulliga Maine, vår svenska väninna som lagat mat till oss så vi har i flera dagar, Alvins kompis mamma Nadia, som kom till mig på sjukhuset med tidningar och godis, Alvins andra kompis Seans mamma, som hela tiden sms:at och kollat läget och kommer skjutsa barnen till skolan hela nästa vecka (jag får inte köra bil pga av mina blodvärden), Tyras kompis Emilys mamma Viki, som lagat mat till oss och tagit med sig Tyra hem så hon har nåt att göra när vi har svårt att komma ut. Känns fantastiskt att även här ha så mycket stöd och hjälp!

Nu är det kurering som gäller! Jag vilar mig i form och bara längtar till den dagen då jag kan njuta av en god fredagsmiddag med ett glas rött igen! Målet är att kunna göra det nästa helg! Återkommer med rapportering om måluppfyllelse så småningom!

De här två håller samma tempo som sin pappa nu - mig åker de ifrån....